Romanen i vers "Eugene Onegin" blev en verklig revolution i rysk litteratur. Och ur plotens synvinkel och från språkets synvinkel och som ett sätt att uttrycka sig själv författaren har "Eugene Onegin" inga analoger i rysk litteratur. Det räcker att läsa de poetiska verk som skapats av Pushkins föregångare för att förstå att alla teser om utvecklingen av den ryska litteraturen, omhuldade av sovjetiska, först och främst kritik, är inget annat än passande bevis för ett förutbestämt resultat.
Arbetet skrivet - naturligtvis inte utan reservationer - på levande språk skilde sig kraftigt från de exempel som redan fanns tillgängliga. Kritiker, som uppfattade ”Eugene Onegin” ganska tvetydigt, anklagade Pushkin för sådant som att kombinera orden ”bonde” och ”triumferande” i en rad - ett vanligt ord, enligt begreppen dåvarande poesi, kunde inte kombineras med det höga verbet ”att segra”. Uttrycket "frostigt damm till silver hans bäverhalsband" kunde inte användas alls i poesi, för en bäverhalsband är en vulgär sak, den bärdes inte av varken Orestes, Zeus eller Achilles.
Fem rubel per kapitel + 80 kopeck för frakt. Om Stephen King noggrant hade studerat den ryska litteraturens historia hade han varit den rikaste
”Eugene Onegin” blev ett genombrott både i handlingen och på sitt eget språk, och genom att författaren, som beskriver karaktärerna, inte viker sig från att uttrycka sin åsikt. Pushkin skisserade inte bara en viss plot, utan underbyggde dess utveckling, förklarade psykologiskt hjältarnas handlingar. Och hela författarens struktur är baserad på en kraftfull grund för kunskap om vardagen, vars styva regler bidrog lite till hjältarnas oberoende beteende. Här är Onegins behov av att åka till byn och "Jag ges till en annan", och "Kärleken har gått, en mus har dykt upp". Och samtidigt ville Pushkin visa att en persons vilja betyder något. Detta syns särskilt tydligt i raderna, som så att säga är en gravskrift för Lensky.
Här är några fakta som kan hjälpa dig att bättre förstå ett av de största verken i rysk litteratur och dess historia:
1. Pushkin hade inte en enda tomtidé för "Eugene Onegin". I ett av breven klagar han på att Tatyana ”sprang iväg” med honom - hon gifte sig. Ändå är poetens talang så stor att verket ser solidt ut som en monolit. Pushkins karakteristiska ”samling av färgglada kapitel” hänvisar till publikationens kronologi, eftersom varje kapitel publicerades separat.
2. SOM Pushkins avgift för romanen i vers var 12 000 rubel. Det vill säga, för varje rad (det finns drygt 7500) fick poeten cirka 1,5 rubel. Det är ganska svårt att beräkna exakt motsvarigheten till Pushkins inkomster i dagens rubel - både priser och kostnader var olika. Om vi går ut från priserna på enkla livsmedel, skulle Pushkin nu ha fått cirka 11-12 miljoner rubel. Det tog poeten mer än sju år att skriva romanen.
3. Du kan ofta komma över påståendet att Pushkin mycket väl beskrev exakt den vardagliga sidan av det ädla livet i dessa år. Belinsky skrev i allmänhet om romanen som en encyklopedi över det ryska livet. Det finns verkligen tillräckligt med beskrivningar av vardagen i Eugene Onegin, men redan ett halvt sekel efter det att romanen publicerades blev många funktioner i vardagen obegripliga för läsarna.
4. Memorier och korrespondens från samtida vittnar om den psykologiska noggrannheten i beskrivningen av karaktärerna i ”Eugene Onegin”. Bokstavligen trodde dussintals människor att Alexander Sergeevich "registrerade" dem i romanen. Men den ökända Wilhelm Küchelbecker gick längst. Enligt Kyukhli porträtterade Pushkin sig själv i bilden av Tatiana.
5. Trots den uppenbara långsökta slutsatsen från Kuchelbecker är Pushkin en av huvudpersonerna i hans egen roman. Och detta är verkets speciella charm. Författaren kommer ständigt in med sina kommentarer, förklaringar och förklaringar, även där det inte alls krävs. När han går runt lyckas Pushkin förlöjliga de ädla sederna och förklara hjältarnas handlingar och kommunicera sin attityd till dem. Och alla dessa eskapader ser väldigt naturliga ut och sliter inte berättelsen.
6. Skulder, pantsättningar etc., som ofta nämns i romanen, var plågan för inte bara adelsmän i medelklassen utan också de rika under romanens år. Staten var indirekt skyldig för detta: adelsmännen tog pengar från statsbanken för säkerhet för gods och livegnar. Lånet tog slut - de tog en ny, för nästa egendom eller nästa "själar". Privata lån med 10-12% per år användes också.
7. Onegin tjänade inte någonstans under en dag, vilket bara var teoretiskt möjligt. Som vanligt gick adelsmännen till militären. Civiltjänst, med undantag för ett antal områden som diplomati, var mindre uppskattad, men nästan alla tjänade någonstans. Adelsmän som avgick efter flera års tjänst betraktades förskjutna i samhället och fientliga vid makten. Och vid poststationerna fick de ett minimum av hästar, och sist men inte minst.
8. Kapitel XXXIX i den sjunde delen missas inte och svartnar inte av censuren - Pushkin introducerade det för att förstärka intrycket om längden på Larins resa till Moskva.
9. Om transport: gå "på egen hand" - använd dina egna hästar och vagnar. Lång men billig. ”På postkontoret” - att byta häst på speciella poststationer, där de kanske inte finns, och reglerna var ganska strikta. Dyrare, men i allmänhet snabbare. "Urladdningsbesättning" - den dåvarande utländska bilen. "Boyarsky-vagn" - slädvagn. Anländer till Moskva doldes vagnarna och "civiliserade" vagnar hyrdes in.
Vagnar av snö är inte rädda. Du kan omedelbart se ...
10. Onegin går längs vallen klockan ett av en anledning. Det var vid denna tid som kejsare Alexander I gjorde sin oföränderliga promenad, som lockade hundratals representanter för världen till vallen.
11. ”Det finns inget mer utrymme för bekännelser ...” än en boll. I praktiken var det enda stället där unga människor kunde prata utan tillsyn eller nyfikna öron var balsalen. Hållande av bollar och deltagarnas beteende var strikt reglerat (i kapitel 1 visas Onegin vid bollen på mazurkas höjd, det vill säga det är otillåtet sent), men dansen gjorde det som möjligt att gå i pension bland den bullriga publiken.
12. En analys av Onegins duell med Lensky och omständigheterna före den visar att duellchefen, Zaretsky, av någon anledning var intresserad av det blodiga resultatet. Reglerna instruerade chefen att försöka uppnå ett fredligt resultat i vart och ett av de flera etapperna som föregick den faktiska duellen. Till och med på stridsplatsen, efter att Onegin var sen med en timme, kunde Zaretsky avbryta duellen (reglerna tillät inte mer än 15 minuters fördröjning). Och reglerna för själva skjutningen - konvergerande upp till tio steg - var de mest grymma. I sådana slagsmål led båda deltagarna ofta.
13. När det gäller Onegins inställning till Lensky, som författaren karakteriserar som kärlek, förstår vi inte varför Onegin inte trotsigt sköt förbi. Evgeny hade ingen sådan rätt. Ett skott i luften var redan en förevändning för en duell, eftersom det berövade fienden valet - på den tiden en oacceptabel sak. Tja, innan Onegins skott gick duellisterna med 9 steg (först 4, sedan 5 till), det vill säga bara 14 steg kvar mellan dem - ett dödligt avstånd om Lenskys ilska är för stark.
10 steg bort ...
14. Den unga Onegin, som knappt anlände till St Petersburg, klippte håret "på det senaste sättet." Sedan var det en kort frisyr i engelsk stil, för vilken de franska frisörerna tog 5 rubel. Som jämförelse: en markägare familj som flyttar för vintern från Nizhny Novgorod till St Petersburg på egen transport, passar in i kostnaden för 20 rubel och reser på två dussin vagnar och vagnar. Den genomsnittliga hyran från en livegna bonde var 20-25 rubel per år.
15. I strofe X i kapitel 2 förlöjligar Pushkin de rim som är vanliga bland klassicistiska poeter "månen är klar", "lydig, enkel," "lugn, mild", "färgår", etc.
16. Böcker nämns i romanen bara tre gånger, och dessa är verk av 17 författare utan någon systematisering.
17. Okunnigheten i det ryska språket från adelsmännen från 1800-talet betraktas nu som vanligt. Så Pushkins Tatiana "kände inte ryska väl." Men det är inte så enkelt. Det litterära ryska språket var då mycket dåligt när det gäller antalet verk. Samtida nämner Karamzins ”Historia” och flera litterära verk, medan litteratur på främmande språk var mycket varierande.
18. En oskyldig linje om flockar av kålar vid korsen i Moskva kyrkor väckte Metropolitan Filarets vrede, som skrev om detta till A. Kh. Benkendorf, som var ansvarig för censuren. "Förföljaren av Pushkin". Den censur som kallades av chefen för III-grenen berättade för Benckendorff att det är mer sannolikt att jackdaws som sitter på kors faller inom en polischefs kompetens än en poet eller censur. Benckendorff retade inte Filaret och skrev helt enkelt att saken inte var värt uppmärksamheten hos en sådan högt rankad hierark.
A. Benckendorff sprider oändligt röta mot Pushkin, betalar sina skulder och försvarar inför kyrkan eller censur
19. Trots allmänhetens önskemål och kritikernas indignation (senare Belinsky i en kritisk artikel ställde nio retoriska frågor i rad om detta) slutade inte Pushkin komplottet med Eugene Onegin. Och inte för att han tänkte skriva "Eugene Onegin-2". Redan i raderna tillägnad Lenskys död avvisar författaren förutbestämningen av något liv. För varje läsare borde slutet på "Eugene Onegin" ha blivit individuell i den utsträckning han förstår arbetet.
20. Det finns enligt uppgift det 10: e kapitlet i "Eugene Onegin", sammanställt av fans från de överlevande utkasten till Pushkin. Att döma av dess innehåll var poetens fans missnöjda med patos i romanens huvuddel. De trodde att Pushkin var rädd för censur och förtryck och förstörde därför texten, som de lyckades återställa genom heroiskt arbete. Faktum är att det befintliga "10: e kapitlet" i "Eugene Onegin" inte alls överensstämmer med romanens huvudtext.
